Första sidan

Litauenhjälpen - en återblick - del 2



Samtidigt i Litauen...

I Litauen började redan 1993 ett mycket ovanligt arbete ta form. Lastbilar med hjälpsändningar började rulla in i landet. De olika organisationerna som fick lasten fick också ganska snart bekymmer på olika sätt. Man var inte van vid att själva stå som mottagare, de sociala myndigheterna hade alltid skött detta själva.

Plötsligt ville många vara ledare för våra hjälpsändningar i Litauen. Tyvärr var det många som såg möjligheter att själva kunna roffa åt sig "gräddan". Detta blev snabbt ett bekymmer och vi förstod inte allt vad som sades och hur man tänkte om oss i Litauen.

Vi träffade ju tidigt Tadas Gircius från Natkiskiai. Som dåvarande rektor i byn hade han möjlighet att ta emot en hel last i skolans namn. Det skulle skänkas ut till samtliga familjer i hela Natkiskiai och dess skolupptagningsområde. Tyvärr gick det hela lite snett när många personer blev inblandade i utdelningen. Allt kom inte fram dit det skulle och några i kommittén försåg sig själva och sina familjer. Det blev så stort problem att Tadas hamnade på psyket. Hans läkare rådde honom att skriva ner "sitt livs historia" till oss och det gjorde han.

Tadas berättade om osämjan i byn och hur en del roffade till sig direkt från våra (svenskarnas) händer, utan att vi själva förstod det. Han berättade om hur kläder adresserats till människorna utanför samhället och som skulle distribueras via häst och vagn, men som aldrig kom fram. Någon av lärarna annonserade i byns affär att hon sålde billiga och bra skor från Sverige i sin lägenhet. Det blev för mycket för honom och han bad då sin gode vän Algis Vitkus att skjutsa honom till psyket i Sveksna.

Tadas skrev ett mycket långt brev och vi inbjöd honom att komma till Sverige för att få sin rehabilitering här. Hemma vid vårt köksbord på Stenåsavägen 1 i Bräkne-Hoby berättade han hur saker och ting försvann och att det inte var lätt att hantera den nyblivna situationen. Han stannade här i många veckor och så plötsligt en dag fick vi en idé. Varför inte starta upp secondhandaffärer i Litauen, likadant som man gjorde i Sverige. För pengarna som kom in skulle man kunna göra mycket annat, till exempel; renovera lägenheter, ta skolbarn till tandläkare, dra igång skolskjutsar, ta läkare till byn en dag i veckan, mediciner och till fraktkostnader på sjön, mm. mm.

Sagt och gjort, men det var inte utan besvär. Man måste bilda en särskild mottagar-organisation. För detta krävdes förstås en man. I Litauen har man inte samma system som i Sverige när det gäller föreningar. Där ska en person stå för hela organisationen. Det är han som då bär ett personligt ansvar för allt som sker i den. I detta fallet bad Algis Vitkus om att få bli den personen.

Herrarna Vitkus och Gircius reste då till Silute, hemkommunen, för att ta reda på vad som behövdes för att organisationen skulle kunna bli av. Där var man mycket frågande och visste inte själva. Vitkus och Gircius blev ombedda att resa till parlamentet i Vilnius för att få reda på saken. De reste dit, och där upplyste man att det var Silute kommun som skulle hjälpa dem med detta. De reste tillbaka, men förgäves. Kommunen visste inte hur man skulle göra. Vitkus och Gircius blev återigen tvungna att ta sig till Vilnius, en resa på 60 mil tur och retur. De bollades över igen till Silute och ett antal fler resor blev det till Vilnius.

Tadas Gircius tog den litauiska lagboken till hjälp. Från den tog han ut paragrafer som kunde platsa i grundreglerna för organisationen Tikejimas, Viltis, Meile ( vilket betyder tro, hopp och kärlek). Det tog nästan två år för den litauiska staten att sätta stämpeln på papperet.

<<>> <<>> <<>>

<<>> <<>> <<>>

I de stadgar som staten godkänt stod bland annat hur intäkterna skulle användas i organisationerna. Ingenstans fanns uppgifter om att skatt skulle betalas. Staten godkände, med sin stämpel.

Efter fem års arbete kom ett skrämmande brev från skattekontoret i Silute. Man uppmanades att betala ca 500 000 SEK i moms och lika mycket i böter för utebliven inbetalning av moms. Enligt organisationens regler skulle man varje kvartal deklarera inkomster och utgifter. Det hade man under alla år verkligen gjort, men ingen hade informerat om att organisationen skulle vara momspliktig.

Det fanns 42 heltidsanställde i organisationen. Organisationen betalade skatt och sociala utgifter för samtliga varje månad. Helt plötsligt blev man bötfälld och betraktad som skattesmitare. Det var naturligtvist inte roligt för någon. Algis Vitkus överklagade naturligtvis domen. Vi tog kontakt med samtliga ministrar och sände över alla våra papper och deklarationer till dem, även till dåvarande presidenten Brauzaukas. Personligen talade vi med presidenten muntligen också. Borgmästaren i Klaipeda län ordnade så att böterna avskrevs, men så hände inget mer, på länge.

<<>> <<>> <<>>

Sex år passerade och Algis blev ställd inför rätta. Gång på gång ställdes rättegången in. Var inte domaren sjuk så var det advokater. Åren gick och det blev ohållbart i längden. Alla mådde dåligt. Vad skulle hända? Skulle vi sluta vårt arbete?

Under tidens gång blev jag tvungen till att skriva på allt fler papper, t.ex. att alla kläder som sändes var desinficerade. Begagnade skor fick inte föras in i landet längre, och inte heller begagnade barnkläder upp till tre års ålder. Vi förstod att allting skulle bli mer och mer begränsat för oss.

År 1999 ändrades länsgränserna i Litauen och helt plötsligt blev det ännu mer begränsat till vem vi kunde dela ut sakerna från våra hjälpsändningar till. Nu fick vi bara dela ut till Pagegiai kommun.

Vi kontaktades av Yvonne Sandberg-Fries som läst om dessa problem i våra tidningar. Hon erbjöd sig att hjälpa till med en skrivelse till de litauiska myndigheterna. Hon var tillsammans med oss en hel dag, och sedan formulerade hon ett brev som Tadas och jag personligen skulle överlämna till svenska ambassadören i Vilnius - Jan Palmstierna. Men han förstod inte någonting av våra bekymmer. Han tyckte att jag Kerstin Lindqvist borde veta "att man ska betala skatt om man idkar affärer"! Han visste inte att secondhandaffärer i ideella organisationer aldrig behövde betala skatt i något land. Han visste inte ens att vi var skattebefriade i Sverige utan skulle ringa och kolla upp det någonstans. Han rådde oss att kontakta någon byrå i Vilnius som hade vana vid att hantera juridiska frågor. Han var inte beredd att lämna skrivelsen Yvonne Sandberg-Fries hade hjälpt oss med till de litauiska myndigheterna eftersom han var ganska säker på att han hade rätt. Hjälpen uteblev.

Ja, turerna har varit många men dagen före julafton 2002 kom så den stora rättegången. Advokater och domare hade tidigare tipsat oss om att gå i konkurs för då skulle domen kunna bli till vår fördel. Och sedan starta om på nytt. Ja ni såg rätt, domaren tipsade…

I april månad 2003 kom den slutgiltiga domen. Tikejimas, Viltis, Meile var oskyldig. Ingen moms skulle vara möjlig att betalas. Skattekontoret i Taurage hade bevisat att A. Vitkus hade rätt och att han nu dessutom, på grund av konkursen inte var "farlig" för sitt land längre. Detta lästes upp av domaren som hade ett litet leende över sina läppar.

<<>> <<>> <<>>

Byråkrati, papper och stämplar och en massa oro har präglat Litauenhjälpens arbete de sista åren. Det har varit lite tungrott mellan varven, men vi har ett ordspråk som vi fick en gång av en gammal god vän, PG Dahlberg. Han sa: Ge aldrig upp! Ni kämpar för den arme, sjuke och fattige. Om ni ger upp, betyder det att ni ger dem rätt som har fel, och det vill ni väl inte? Kämpa på! Den redan rika ska inte bli rikare och den fattiga ska inte bli fattigare!

Det rådet har vi lytt. Det har varit tufft många gånger och vi har inte gett upp trots att konkursen är ett faktum. Nu får vi börja om från början igen. Vi måste hitta dem vi kan lita på och staten har bestämt att det är kommunerna själva. hm?

Nåväl. Vi kommer att skicka hjälpsändningarna genom våra trofasta vänners händer i fortsättningen. De får vara våra ögon, händer och fötter som tidigare. Men vi måste själva, från svensk sida hitta pengar för transporterna. Secondhandaffärerna i Litauen är borta och 42 personer arbetslösa. Inga inkomster som kan betala båtbiljetterna. Det blir en svår nöt för oss att knäcka. Ca 12.000 kr i veckan skulle vi behöva till transporter. Vi får börja om med att tigga pengar till det i Sverige överallt.

Nu kan vi bara vädja till Dig och Er som förstår oss och våra problem. Hjälp oss finna transportbidrag. Vår tid är för knapp för att hinna resa runt och hålla föredrag och tigga ihop pengar.

Vi har fullt sjå att sortera, tvätta, packa och lasta bilar och vi är egentligen för få. Har Du en möjlighet så är Du också välkommen att hjälpa oss med det arbetet. Gåvogivarna är många och vi är väldigt tacksamma men just nu är ladan full och bara väntar på att transporterna ska komma igång.

- Tack för Din hjälp och Dina eventuella bidrag!

Kerstin Lindquist

Tillbaka till Del 1 - det var en gång...


 Litauenhjälpen del 2
Till början av denna sida, till första sidan.